från
Odensvi ligger i nordöstra Småland.
Gustav Andersson var vidskeplig och hade kors inhugget i tröskel och tak i ladugården för att skydda den mot onda ting och få tur med djuren.
Dessutom hade han tagit ben från kyrkogården i Odensvi för att skydda sig själv och familjen från onda makter. Men det var aldrig lugnt i stugan så han tog benen och körde dem tillbaka till kyrkogården med häst. Helge Bergströms farfar var med och hjälpte till. När benen var återbördade utbröt en förskräcklig storm som varade tills de kom fram till värdshuset men efter detta var det lugnt i Holmhult.
Sagesman : Helge Bergström, Gamleby
Följande historia utspelar sig vid sjön Björken norr om Odensvi socken
Kvällen därpå gick Fnasken till berget igen, då var trollen därinne så arga så. Till sist hörde Fnasken gamle mårrfar säga: I morgon då ska Fnasken slakta, då svär de och förbannar alltihop och si då kan vi ta det. Fnasken gick då hem och sa till dom som skulle slakta, att dom under hela tiden inte fick svära på något, och så gjorde de inte heller och trollen fick därmed ingenting med. Trollen tänkte då att de istället skulle försöka att bli överens med Fnasken, och bjöd honom därför till sig när de hade kalas. Nu var det så att trollen tänkte sig göra sig av med honom, men Fnasken var på sin vakt, så var kväll före ett kalas gick han till berget för att höra vad trollen sa.
När Fnasken hade varit med på ett par kalas gick han till prästen och bad att få lite nattvardsvin. Det fick han gärna och så gick han till berget en kväll och sade till dem: Ni har bjudit mig så många gånger men jag har aldrig haft med något till er, men ikväll ska jag fägna er. Han delade ut vinet så att alla trollen fick och då de drack blev de så yra och galna så att de slog ihjäl varandra under natten.
Fnasken gick tillbaka till berget på morgonen och då var de döda allihop, utom en liten trollkärring som låg uppkrupen på ugnen. Hon kände igen Fnasken då han kom, och hon sa till honom; Jag är så gammal så att sju ekskogar har vuxit upp och ruttnat ner, men aldrig har det varit något sådant slagsmål i Röberget förr som här har varit inatt ! Då sade Fnasken till henne: Har du inte fått något med av Kristi vin så ska du få smaka på Kristi flaska, och så tog han upp flaskan och slog kärringen i skallen, varvid hon dog tvärt.
Nu var det Fnasken som tog hand om allt guld och silver som trollen hade haft där i berget. Efter detta blev han en förmögen man och det sägs att en gård i Drabo är köpt för en del av de pengar som fanns där i berget.
Ursprunget är hämtat ur boken: Svenske minder fra Tjust, fortälling av Anders Eklund, skriven av F.L. Grundtvig
Omskriven av Per-Inge Linderson, Odensvi
En gång för länge sedan kom en Zigenerska vandrande en stormig och kall julaftonskväll. I famnen bar hon sitt lilla barn, ett litet inlindad spädbarn. Denna kväll kom hon gående upp mot en av herrgårdarna i trakten. I herrgården pågick julfirandet som bäst, när kvinnan knackade på. "Tattare" som de kallades var inte populära och det var inga goda miner som möte kvinnan när dörren öppnades. Tjänstefolket som öppnade hann inte avvisa kvinnan innan husbonden dök upp. - Vad gör du här, försvinn härifrån. Det spelade ingen roll vad kvinnan sade någon mat eller husrum gavs det inte.
Kvinnan och hennes barn kastades ut, men innan hon försvann utgav hon en förbannelse. - Din släkt kommer att drabbas av många och långa olyckor och innan tredje generationen kommer ej gården längre att finnas i er släkt.
Kvinnan som var mycket tunt klädd, försvann tyst ut i den snöiga och kalla natten.
Festen fortsatte i herrgården, men när natten var slut och den tidiga morgonen syntes gry for alla av gårdens folk iväg med hästsläde till julottan. Sällskapet hann dock inte långt förrän de i en ekkulle upptäckte en tanig översnöad gestallt. Det var zigenerskan som sökt hjälp kvällen innan. Nu var hon kall och död. Likaså var det lilla barn som hon höll i sin famn.
När slottsherren såg denna olycka veknade han. Han bekostade begravningen av de två stackarna som fick vila i ovigd jord utanför kyrkogårdsmuren.
Det talades mycket i trakten om det som skett, och om Zigenerskans besvärjelse som verkade besannas. Många olyckor kom att drabba slottsherren och hans familj.
En lokal berättelse,
fritt nedtecknat av Per-Inge Linderson
Nu skall jag berätta vad som hände en arbetare vid Odensviholm, som skulle till Kulla gård med två säckar säd. "För åkvagnen spände han ett par hästar och körde den gamla vägen förbi Hamra loge. Där fanns en backe som inte var allt för brant. Wessman, som körde berättar: När hästarna skulle börja dra gick det väldigt tungt. Det var som om något höll emot. Men Wessman tog det med ro, för detta var något som andra före honom också råkat ut för. När hästarna väl kommit upp för backen, var de löddriga av svett. I vanliga fall var det inte tungt att ta sig upp for backen. Då gick det lätt och bra hela vägen. För åkvagnen spände han ett par hästar och körde den gamla vägen förbi Hamra loge. Där fanns en backe som inte var allt för brant. Wessman, som körde berättar: När hästarna skulle börja dra gick det väldigt tungt. Det var som om något höll emot. Men Wessman tog det med ro, för detta var något som andra före honom också råkat ut för. När hästarna väl kommit upp för backen, var de löddriga av svett. I vanliga fall var det inte tungt att ta sig upp for backen. Då gick det lätt och bra hela vägen. Några år senare frågade jag Wessman vad det kunde ha varit.“Vet inte” svarade han.
Sagesman : Rune Karlsson i Vabo, Odensvi.
En liknande historia från Karrum.
En vacker lördagskväll på hösten omkring år 1860 hade några Karrumsflickor gömt sig
bakom några buskar nära landsvägen på krönet av den branta backen som hade sin
lutning mot “Svarttorpegrind” och Karrums by. De väntande på en pojke, som
varit till kvarnen (Havet eller Strömstad) efter mäld, och tänkte “skrämma”
honom. Skjutsen hördes på långt håll, hjulen gnisslade, hjulringarna stötte mot den
ojämna vägens stenar. Vagnen närmade sig mycket långsamt. Så syntes så småningom
hästen, som var alldeles löddrig av svett och drog mäldlasset med stor ansträngning.
Körkarlen satt på en säck längst fram. Så upptäckte flickorna en stor, svart
varelse, som fanns längst bak på lasset. Vid en flickas förskräckta rop: Å Herre
Jesus - försvann den svarte, och hästen föll framstupa, när tyngden på en gång
försvann. Körkarlen, blek och darren, berättade att mitt för Odensvi kyrkogård
hästen plötsligt börjat dra så tungt att han bara kunde gå steg for steg, ända till
Svarttorpbacken.
(Vägen då gick rakt upp från början av Jonstorpsbacken upp till den jämna platån
samt därefter rakt ned mot Karrum, Rest av den gamla vägkanten syntes ännu 1972
innanför staketet vid Hans Nilssons åker).
"Ur farmors berättelser" av Rickard Nilsson, Karrum, Odensvi.
Det hände en gång att de knackade ihjäl en västgötaknalle mellan Skälhem och Sandkullen uppe vid Västralund. Det hände i början av1800-talet. Det var penningbegär som var orsaken.
Ägaren till Sandkullen visste var han var nergrävd. En dräng på gården hade beting på att gräva ett dike och fick noggranna anvisningar på hur det skulle grävas. Drängen tyckte att det blev en onödig böj på diket så han grävde rakt istället. Han kom då på ett skelett. Han gick hem och berättade om fyndet men fick order om att hålla tyst. Sedan fick han pengar till en Amerikabiljett för att saken inte skulle komma fram.
Sagesman: Helge Wessman
Jakthistorierna har genom århundradena flödat i jaktsällskap och kamratkretsar, och liksom sina bröder fiskehistorierna fått ansenliga och fantastiska proportioner.
Med de effektiva vapen man idag förfogar över, krävs inte samma stora konst och skicklighet, att förpassa ett villebråd till de sälla jaktmarkerna. Litet svårare var det nog på den tiden man jagade med pil och spjut och det är inte så länge sedan som man kanske kan tro.
Bara några sekler tillbaka använde man sig av de gamla armborsten och ända in på 1800-talet jagade man varg med de väl ihågkomna varg- och björnspjuten. I och för sig hade mynningsladdarna då kommit i bruk, men det fanns gamla konservativa jägare som ansåg det vara under deras värdighet att jaga med skjutjärn. Det fanns jägare sam var särskilt skickliga och de ansågs “kunna kuse”, så att de alltid träffade sitt byte. De kunde också “skrämme” andras bössor och för deras ägare var det mindre roligt. Med dess bössor blev det stört omöjligt att få träff på villebrådet. Vapnen måste botas.
Bota kunde en gubbe uppe I tyllingeskogarna. Ibland fick han en hel del att göra. “Bössa-Jon” kallades han.Ett säkert botemedel var att tända upp en eld med nio sorters träslag, samt röka bössan däröver.
Eller så tog han bössan under vänster arm och kröp under nackstång, “led”, eller så joddra den under en trädrot i skogen.
Hjälpte ingenting av detta, så blev det att en söndagsmorgon, då det ringde samman i kyrkan, gå in i fårhuset och dra bössa tre gånger “ånsyls” (motsols), eller att vringa in en orm i bösspipan och avskjuta ett skott mot norr.
När man gick ut på jakt, var det inte bra om det första man mötte var en kvinna. Då borde man tre gånger spotta över vänstra axeln.
Att skjuta en katt, gjorde bössan “skämd”.
Denna folktro från gången tid kan man än idag höra talas om.
Sagesman: Rune Karlsson, Vabo Odensvi
Det var ett gäng drängar som spela kort i en drängkammare till sena natten. När de sluta kortspelet, prata de spökhistorier en stund, för de skulle ju ut i mörkret för att komma hem.
Den ena historien värre än den andra. Då sa någon, det ligger en torpstuga här uppe, där det skall spöka så ingen kan vistas i den. De var tysta en stund, så sa någon ska vi inte undersöka. De skulle undersöka om det var sanning.
Det var en mörk natt de kom dit och gick in. I stugan var ett kök och ett rum. De var tysta med all den spänning som var för att upptäcka något. Stugan har varit tom i några år så där fanns massor av spindelväv, men det skrämde dem inte för att sätta sej på golvet för att vara tysta. Här var tyst, klockan var då ett, men efter ett börja det att höras små dunster av dova slag, det tilltog mer o mer, det lät som ett avlägset barnskrik. Och plötsligt hördes som om en golvplanka brutits upp, det blev mera nära inpå besökarna, de kände som att bli skuffade åt sidan, samma känsla hade de allihopa.
De var kvar för att få se något, men det var ljud som gick som i vågor, högre och lägre. Efter en stund börja de må illa, då gick de hem i tystnad till var sitt. Anledningen var att ett spädbarn blivit begravt under golvet i stugan.
Sagesman : Henry Svensson, Stora Skälhem, Odensvi
Det finns en skatt nedgrävd i Jungfrukullen. Om man gräver efter den kommer Eneby att brinna.
En viss försiktighet iakttages fortfarande ty Nils Karlsson, Ogestad sa en gång att om det var på sommaren så att alla djur var ute skulle man kanske våga försöka.
Sagesman : Carl-Axel Bröme, Ogestad, Odensvi
Här skall jag skriva några rader om SkälvrängareFörr i tiden fanns synliga gränser mellan gårdarna. Vid en vinkelgräns eller där två gränser möttes, plockade man mindre stenar och lade i en rundel som mätte 1x 0,5 meter i omkrets. I mitten lades en större sten. Det kallas ett skäl.
Vid Odensviholms skogstaxering 1956, kunde man räkna att det funnits åtta skäl.
Det kunde hända att en markägare flyttade något skäl för att tillskansa sig mer mark. Detta visade sig sällan vara en god ide eftersom det i varje skäl bodde en liten gråklädd “gubbe”. När ett skäl flyttades fick gubben ingen ro och kunde ställa till det för folk.
Ragnar, en fjortonårig pojke, som tjänade dräng i Lilla Skälhem, brukade köra mjölken ända till gårdsmejeriet på Odensviholm. Vid vägen, som gick genom Norrskog, låg ett skäl. Denna morgon stannade hästen när han kom fram till skälet. Ragnar var tvungen att se efter vad det var som fick hästen att stanna och fick då se en liten grå gubbe på vägen.
Ragnar skulle just ta till piskan när han åter tittade mot vägen framför hästen. Gubben var borta. Den gubben var en skälvrängare och eftersom detta skäl blivit flyttat någon gång, fick gubben ingen ro.
Det berättas att en kvinna var där och flyttade tillbaka varenda sten till sin rätta plats.Så fick skälvrängaren ro.
Sagesman : Rune Karlsson, Vabo, Odensvi
Vid vägen mellan Gransjö (förr kallad Sjöända) och Kila, finns en domarring bestående av sex stenar, med en större i mitten. Vid denna ring skulle folk dömas för begångna brott. De som var till att döma var en domare och sex nämndemän. Förmodligen var de från orten, men det har varit svårt att få detta bekräftat.
Vid sidan av vägen finns ett grustag där folk hämtat grus i många år. För cirka 40 år sedan hittade en man benrester från en människa. Från den dagen blev det förbjudet att hämta grus där sedan det konstaterats att det varit en begravningsplats.
Från domarringen går en skogsstig in i skogen mot Kolaberget. Mina äldre släktingar har berättat att man där reste och kolade en mila. Vad kolaren hette kom man inte på, men att det var ensamt därute kan man förstå, men man menade att kolaren hade god hjälp av “skogsfrun”
Sagesman : Rune Karlsson, Vabo, Odensvi
Farmor trodde bestämt, att de avlidna firade julotta kl 12 på julnatten. Hon torkade alltid av sittplatsen med sina vantar för att få bort sanden, som blivit kvar.
"Ur farmors berättelser" av Rickard Nilsson, Karrum, Odensvi
I stort sätt i varje socken fanns för ett tandvärksträd för att man skulle kunna bli av med dessa åkommor. I Odensvi finns ännu denna tandvärkstall kvar ännu idag. Om man drabbades av tandvärk skulle man ta en spik som man skulle peta med i det onda. Därefter skulle man ta denna spik och spika in denna i trädet. I och med att man gjorde detta skulle det onda föras över från tanden till trädet.
Det gamla tandvärksträdet fullt med gamla hemsmidda spikar.