![]()
i Odensvi
uppdaterad senast 2009-08-16
![]()
Förr i tiden fanns det gott om skolhus på landsbygden i Småland.För
att
barnen inte skulle behöva gå alltför långt (de fick på egen hand ta sig
till och från skolan) byggdes dessa ute på landsbygden.
Denna historia handlar om ett skolhus i Odensvi socken, 2 mil från
Gamleby i norra Kalmar län.
På 1800-talet var traktens skola inhyst i ett vanligt bostadshus i
Gällerstorp, dit barnen från Ogestad fick gå. När man på slutet av 1800-talet
skulle bygga ny skola beslöt man att denna skulle ligga mitt i mellan
Ogestad och Karrums by. Någon gång mellan 1890 och 1900 stod den nya skolan
klar i Jonstorp eller "Ogestads hage" som det också kallades. Ca 100m från
skolan låg även Odensvis första? affär.
Genom att klicka på någon av klassbilderna öppnar du det i ett eget fönster
Barnen hade skolgång varannan dag, varvid det ena dagen var småskola,
för
att nästa dag vara mellanskola. 1914 byggdes skolan till, varvid lärar-
bostaden utökades med två rum.
Omkring 1925 byggdes ytterligare en skola i
Jonstorp varefter den äldre byggnaden endast blev till småskola. Det nya
skolhuset användes till de äldre barnen varav det nu blev skola sex
dagar i veckan för alla barnen
Mellanskolan idag. Även detta hus används som permanentbostad
1950- 1951 lades skolan ned i Jonstorp eftersom barnantalet sjunkit till
en så låg
nivå. 1954 öppnades skolan på nytt då på grund av att den nybyggda skolan i
Odensvi kyrkby inte kunde få plats för alla barn. Barnen i Jonstorp skola kom då
från hela socknen. Det förblev skola i husen ända in på 1960-talet innan
skolverksamheten
helt lades ned. Den sista tiden hade man gjort om så att övervåningen även
användes som skolbespisning. Det fanns då förutom lärarinnan ytterliggare
en bofast som hade hand om städning och bespisning. Den sista lärarinnan
var fröken Qvarnström.

Småskolan idag. Här bor nu Per-Inge, Susanne, Lukas, Matteus och Yedeneku Linderson
1992 såldes den f.d. skolan till familjen Linderson, och det är här
vi nu har
vårt tillhåll, och där vi trivs alldeles förträffligt.
![]()
Skriv då gärna några rader till mig. Jag vill gärna höra några
gamla
skolminnen. Hur såg det på skolgården, hur var lärarinnorna, vilka
skoltider gällde, vilka lovdagar fanns m.m.
ett stort tack till er som hört av er. Jag tar gärna mot mer material och mycket
gärna fler skolbilder. OBS Vill gärna få skolbilder från bägge skolhusen.
Tack för mig.
Per-Inge Linderson
Margareta Andersson i Norrköping där hon delar med sig av sina minnen från Jonstorp
Osorterade minnen från min tid i Jonstorps skola: Vi
var tre flickor från Ogestad som började skolan samtidigt: Solvig Karlsson, Anne-Marie
Linden (gift Zeilon) och jag. Esa Paakulainen från Karrum och Nils-Ove Johansson från
affären i Torpa gick i samma klass. Året efter började Silvia Jakobsson från
Källhagen, Ann-Britt Johansson från affären i Torpa, Birgitta Nilsson från Karrum,
Inger Olovsson från Ogestad, Bengt Karlsson från Källhagen och Sune Nilsson (Bring)
från Enströmstorp Torpa- En
stor del av första skoldagen gick mycket tid åt för att lära sig hur man sitter i en
skolbänk, hur man gör när man vill svara på en fråga eller säga något till fröken,
hur man reser sig upp när man svarar och sätter sig ner igen utan att komma
emot bänklocket så att det uppstod onödiga ljud o s v. Sedan fick vi veta vad som inte
var tillåtet att göra på rasterna. Det var förbjudet att sparka boll så att den kom in i rabatter som fanns överallt. Ibland hände
det ju i alla fall när pojkarna i "storskolan" spelade boll. De stora
pojkarna försökte då få någon av flickorna från småskolan att hämta bollen i
rabatten medan de höll vakt så att fröknarna inte skulle se något. Antagligen visste
pojkarna att ju mindre man var desto mindre syntes det i rabatten att någon gått in
där. Dessutom fick småflickorna inte lika mycket skäll som de stora pojkarna skulle ha
fått. Barn har varit sig lika i alla tider! De är mycket klokare än vi vuxna tror. Lärare i småskolan var Dagmar Qvarnström och
vi tyckte mycket om henne. Till vår stora glädje hade hon också hand om undervisningen
i syslöjd när vi blivit ett par år äldre och flyttade upp i storskolan där fröken
Ester Larsson var lärare. Vi tyckte att hon var väldigt sträng minns jag. När jag blev
vuxen förstod jag att det nog var ett måste att vara sträng när man skulle undervisa
barn från klass 3 till 7 i samma klassrum. Hon måste ha varit en mycket skicklig
lärare. Det upptäckte jag redan när vi flyttade från Ogestad och jag hamnade i en ren
5:te klass i Hovs socken nära Vadstena. Jag kunde mycket mer än de andra barnen där.
Inte för att de var mindre intelligenta än jag utan för att "Larsa" hade
förmågan att styra undervisningen så att man kunde gå snabbt eller långsamt framåt.
Hon satte samman grupper som jobbade i olika takt utan tanke på ålder. Det är helt
enligt de tankar som idag finns i åldersintegrerade klasser. Vi hade alla mycket stor respekt för våra
fröknar. Mycket kanske beroende på att alla kände alla så föräldrarna fick veta mycket snabbt om man hade gjort
något dumt. Antingen direkt från fröken eller genom andra föräldrar som fått
veta från sina egna barn som skvallrade. Flera av mammorna hade också direktkontakt med fröknarna eftersom det fanns
en syförening, för kvinnorna från skolans
upptagningsområde, som leddes av fröken Larsson och där fröken Qvarnström också
deltog. De träffades i skolan och varje år före jul var det syföreningsauktion då de
tillverkade alstren såldes. Oftast var det
kvinnornas makar som ropade in sina egna fruars mödosamt framställda dukar,
stickade sockar o s v . Man kunde också köpa ostkaka portionsvis. Det var lite av en
tävling om vem som hade haft med sig den godaste ostkakan och för att kunna avgöra det
köpte de flesta männen en portion av varje ostkaka
och sedan fick deltagande familjemedlemmar ta en liten bit från varje assiett. Jag
har för mig att en portion kostade 25 öre. När kostnaden för material avräknats gick
överskottet från auktionen till välgörande ändamål. Fröken Larsson kom också och hälsade på hemma
hos oss ibland. Jag kan inte komma ihåg att fröken Qvarnström gjorde det. En gång när
jag var sjuk låg jag i sängen och min bror och jag spelade kort. Pappa ropade upp i
trappan att fröken var på väg till oss och vi skyfflade ner korten under täcket hos
mig. Det ansågs syndigt att barn spelade kort på den tiden och vi ville inte visa
fröken vad vi höll på med hemma hos oss. Jag kan ännu idag erinra mig hur det kändes
med de kalla korten mot min febriga kropp och att samtidigt visa upp ett glatt ansikte och
vara artig mot fröken som gjorde sig besväret att hälsa på en sjukling. Det förekom läkarundersökning i skolan (någon
gång per år tror jag) Doktor Brolin kom från Gamleby. Barnförlamning (polio), lungsot
(tuberkulos) engelska sjukan (vitaminbrist som orsakade svag benstomme) och andra
sjukdomar som nästan inte finns i Sverige längre hade inte varit ovanliga fram till den
tid då jag började skolan så det var viktigt att hitta spår efter att vi barn fick bra
mat m m så att vi skulle kunna ha bra motståndskraft
om vi kom i kontakt med smitta. Lunginflammation, blodförgiftning m m hade
fortfarande ofta dödlig utgång eftersom antibiotika/sulfa ännu inte börjat användas.
(Första gången jag fick penicillin var 1950 när jag fick scharlakansfeber och då fick
jag åka till "Epidemin" på Västerviks lasarett där det gavs med sprutor i 10
dagar. Fanns inte i tablettform ännu?) Doktorn ordnade också med att vi fick
jodkarameller en gång i veckan eftersom struma var en mycket vanlig sjukdom bland de
vuxna som vuxit upp i Odensvitrakten. (Man talade om "strumabältet' där all
barrskog sög till sig jod) Senare tillsattes jod i hushållssaltet och då behövdes inte
karamellerna längre till min stora sorg. De smakade sött av honung och vi var ju inte
bortskämda med karameller eftersom allt sött var ransonerat flera år efter kriget. I undervisningen ingick
också trädgårdsskötsel när vi kommit upp i storskolan. Mellan småskolan och
storskolan fanns trädgårdsland där fröknarna hade sina odlingar men där fanns också
plats för oss barn. Vi fick en liten plätt var som vi skulle sköta själva. Även under
sommarlovet skulle vi se till att ogräs rensades bort. Jag minns att Solvig Karlsson och
jag gick dit en dag för att se till våra små odlingar. Fröken Larsson var inte hemma
men fröken Qvarnström bjöd in oss på saft och bullar. Det kändes mycket högtidligt
att bli inbjuden till en fröken på fritiden. Jag kommer inte ihåg om vi fick särskilda
betyg för trädgårdsskötsel eller om det ingick i något annat ämne. Vi som bodde i Ogestad gick inte
på vägen till skolan förutom de gånger då det var väldigt mycket snö. Det fanns en
stig genom hagarna och skogspartiet som var mycket närmare. Någon hade gjort en stätta
över ett staket för att vi inte skulle fastna med kläderna och riva sönder dem. På
morgonen hade vi bråttom till skolan, i varje fall på lördagarna då vi lyssnade på
Frukostklubben på radion innan vi skulle iväg till skolan, men hemvägen tog oftast
lång tid. Då hittade vi mycket att göra tillsammans om inte hagen var upptagen av
stutar som hade gått ute hela sommaren och var halvvilda. En gång när vi gick hem blev
Viola sjuk och det upplevde jag som annorlunda. Hon kom senare till Sankt Gertruds sjukhus
i Västervik och jag tror att hon blev kvar där i många år. Mitt tydligaste minne från huset
där du bor nu är att på vår första examen då mammorna satt utmed väggarna, på
stolar som till visst antal hämtats från fröken Qvarnströms bostad i samma hus, så
började åskan gå och den kom mycket nära. Just när vi sjöng "Ett gammalt fult
och elakt troll det var en gång" så slog blixten ner i skolhuset. Alla blev tvungna
att gå ut på verandan medan fröken och ett par pappor som var med gick runt och tittade
efter vad som hänt. Frökens radio slogs sönder och
runt telefon- och elledningar var det svartbräm på några ställen men som väl var tog
det inte eld. Naturligtvis tog det tid innan den elektriska strömmen återkom men på den
tiden var man van vid sådant och dessutom fanns inte så många eldrivna apparater (typ
kyl-frys) som var i behov av kontinuerlig eltillförsel. Sången vi sjöng när åskan slog
ner hade vi lärt oss från Skolradion som då var någonting nytt. Det var mycket
spännande de dagar (jag tror att det var på fredagarna) som fröken kom in i skolsalen
med sin egen radio och vi fick lyssna på radio som var gjord för barn. Det här var ju i
slutet på 1940-talet och i de flesta hemmen fanns en
radio men programmen, förutom Farbror Svens brevlåda, var inte för barn.
Eftersom radion också var någonting som var dyrt och lite lyxigt var det vanligt att
barn inte fick röra radion. Många hade inte råd att köpa en ny om den gamla gick
sönder och reparationer var också dyra, i synnerhet för lantarbetarna (som för bara
några år sedan varit statare och deras kontanta lön var inte många kronor per månad) Hoppas att ni fortsätter att ha det bra i "Småskolan" ! Hälsningar Margareta Andersson
|
Följande brev har jag fått från Gerd Berggren. Ett stort tack Gerd för att du delar med dig av dina minnen.
Minnen från Jonstorps småskola. Jag började andra klass i Jonstorp hösten 1942. Vi var sju stycken i klassen. Vår lärare, eller lärarinna som det hette då, var Dagmar Qvarnström. Småskolan hade en egen tomt, skild från storskolan av en häck. Där fanns två långa blomrabatter från porten, ute vid vägen, fram till grusgården framför verandan. Om jag inte minns fel så höll småskolans elever alltid till på den gården. Toaletten lag i en länga för sig I vinkel mot skolbyggnaderna. I den längan fanns redskapsskjul och vedbockar också. Skolans lokaler värmdes upp av vedkaminer, en i kapprummet och en i skolsalen. Skolsalen såg ut som de fortfarande ser ut i små skolor på landsbygden. Svarta tavlan var verkligen svart då och ovanför den alfabetet med små och stora bokstäver, en bud för varje bokstav O för orm osv. En orgel stod på snedden i hörnet framme vid fönsterraden, vid den barnen varje morgon när morgonpsalmen sjöngs och fröken spelade. Efter psalmen läste hon en liten biblisk berättelse. Skolbänkarna var av den sort där stol och bord satt ihop. Pa bänkskivan fanns en avlång fördjupning avsedd för pennor och ett lockförsett fack för bläckhorn. För de minsta barnen (jag tillhörde dem fast jag gick i tvåan), var bänken lite för hög, man satt och dinglade med benen. Morgonbönen var viktig och alla psalmverser lärdes utantill. Ingen slapp undan, alla förhördes. Fröken Qvarnström var sträng men rättvis vi hade respekt för henne. Hon ordnade med små teaterstycken till examen och till jul. Vi sjöng och läste verser iklädda krappappersdräkter som föreställde olika blommor (blåklockor, prästkragar mm.) Lucia firades i storskolan det var roligt att gå dit och se på. Fröken Qvarnström hade enligt byskvaller en fästman när hon kom till Jonstorps skola, men fröken Larsson i storskolan ansåg att det var opassande (fortfarande enligt skvallret) och en oskyldig historia avslutades. På den tiden gick man i skolan också på lördagar. En rolig timme då man fick läsa högt eller rita och måla farms på schemat. Ett litet bibliotek var en källa till glädje, jag slukade böcker böcker som fanns där och fick låna av frökens egna böcker när det inte fanns fler att välja på. Skollunch fanns förstås inte, vi hade ryggsäckar med en flaska mjölk och ett paket smörgåsar med oss. Vi satt i korridoren (kapprummet) på de väggfasta bänkarna och at var matsäck. Ibland bytte vi smörgåsar, bondbarnen hade stekta ägg på groft rågbröd, höjden av delikatess tyckte vi Torpungar som hade lite ljusare bröd med ost eller korv om det fanns något sådant hemma överhuvudtaget. Fanns inget pålägg bytte man inte, åt smörgåsarna hoplagda så att ingen såg hur det stod till med pålägget eller bristen på detsamma. Längs väggarna i korridoren fanns hyllor för mössor och vantar, under hyllorna krokar för ytterkläder och ryggsäckar. Det var en mörk korridor allt var brunt utom golvet som var träplankor. Alla golv skurades på d.s.k. skurlovet, av kvinnor från trakten som ville tjäna en slant. Ovanför ytterdörren fanns ett fönster högt uppe taket. Mitt emot den dörren fanns den dörr som gick in till frökens lägenhet, i den fanns en genomskinlig glasruta. Småskolan användes till syslöjsal av storskolans flickor på fredagseftermiddagen. Fröken Qvarnström undervisade även i det ämnet. Konstigt nog minns jag det mesta av vad jag fick tillverka i slöjden, kanske för att jag haft så stor glädje och nytta av just de kunskaperna i mitt senare liv. Det var förutbestämt vad vi skulle göra, inga improvisationer där inte. Man började med ett nålbrev, dvs. en liten tygbok med broderad pärm av aidaväv och inuti den två blå filtblad att fästa nålar i, sen skulle slöjdpåsen sys. Rutigt tyg och vift med blå överrutning, ett blå dragband i överkanten, och namnet broderat med blå korsstygn i andra kanten. Ett midjeförkläde av samma sorts tyg och ficka med korsstygn kom därefter. Ja jag skulle kunna räkna upp allt. Mest hatade jag ett par rosafärgade flanellbyxor med vita prickar. Så mycket arbete med tråckling fällsömmar och resultatet blev något som såg som ett par pösiga golfbyxor på mina magra. Eftersom jag och mina yngre syskon bodde nästan längst bort från skolan så hade vi sällskap med många barn till att börja med, sista biten var det bara vi och barnen I Sjöshult. Det är klart att det var svårt ibland när det var sno. Vi flickor hade kappa och kjol, pjäxor med raggsockor I som var nedvikta over kanten. Innanför sockan samlades lössnö och man var genomvåt innan man kom till skolan. Våta vantar och sockor hängde vid kaminen, det luktade vått ylle hela vintern i korridoren. När jag gick i fyran, i storskolan fick jag och mm syster Marianne skidbyxor i julklapp. De första flickbyxorna i den skolan. Var fröken, Ester Larsson, bannade oss inför vara kamrater, för var klädsel. Jag förstod aldrig varför, kanske var det omoraliskt i hennes ögon? Hur som helst, efter det började alla andra flickor att använda skidbyxor och ingen anser väl idag att det är konstigt. Ja, så var det i Jonstorps skola på 40-talet. Mycket har jag glömt, en del saker har bitit sig fast i minnet av skäl som jag inte förstår. Jag trivdes oerhört bra i skolan, det var en glädje, nästan varje dag. Gerd Berggren (född Karlsson)
|
![]()
Åter till Lindersons hemsida